tidslinje.se

Hem Om oss Några livsöden Vår forskning Uppdrag/Erbjudande Kontakt Galleri Länkar Gästbok Tjocka släkten

Berättelse av Julia Maria Jacobsson, född Granqvist den 20/7 1913

Julia är fjärde generationen efter den kände och store björn-jägaren för sina goda förmågor i björnjakt kallad Björn-Johan.

Födelseplatsen är Granås by inom Dorotea socken, sydöst om Dorotea nära Stenbitshöjden ( ett populärt sportfiskeområde inom Domänverkets ägo). Det fanns gott om Björn i skogarna i slutet av 1800 talet och seklets början, och björnjakt var många gånger viktigt för att freda kreatur och människor. Det berättas att några ”storgubbar” från Sollefteå hade hört talas om Björn-Johan, så de sände efter honom och ville ha några björnar skjutna. Björn-Johan blev dock utskrattad vid framkomsten; både Johan och hans hund var liten till växten. Följande morgon påträffades björn, alla blev rädda och ”storgubbarna” skidade hem. Björn-Johan fällde björnen och efter ett tag kom Björn-Johan in till dem med öronen av björnen, och fick vara den ”som skrattade bäst och sist”.

Denne Björn-Johan var alltså Julias Farfars far. Även farfar hette Johan Granqvist, ofta kallad ”Lill-Johan”. Det låter måhända märkligt, men även Morfar var son till Björn-Johan, och hette Adolf Granqvist. Det är ändå inte frågan om någon ”blodskam”, som är kanske de flestas första tanke. Det förhöll sig nämligen så, att mormor hade Julias mor från ett tidigare förhållande, vilket gjorde det möjligt för Julias far att äkta Kristina. Den biologiska fadern till Kristina emigrerade till USA och ingen kännedom finns om hans vidare öden.

Farfar hade Julia en närmare kontakt med än morfadern, då farfar vakta hästar om somrarna på Stenbitshöjden (relativt nära den plats där fadern uppförde ett torp; österbäck och där de bodde efter det att Julia fyllt fem år). Farfar blev änkeman rätt tidigt, fyra barn hade han. Vintrarna arbetade han med timmeravmätning, och om sommaren med att vakta hästar på Stenbitshöjden. Hästarna ägdes av bönder från Granås, Forsnäs och Björksele. Sommarbostaden var därför en fäbod uppe på ”Högda”. Där hade han tillgång till både jakt och fiske. Öring från vattnet på Stenbitshöjden saltades ned i träkaggar det som ej gick åt till eget behov kunde säljas. Det var inga svårigheter att få fisken såld, familjerna var stora med många barn, och all mat skulle tas från skog och jord.

Även Farfar var en duktig jägare, hare och speltjäder, och en och annan älg var vanliga jaktresultat. Mycket av jakten skedde ”olovligt” det var ändå ingen okynnesjakt, utan för att hålla hungern ”från dörren”.

En gång när han skjutit en älg hade Kronojägaren sett det hela, och han blev instämd till tinget. Det verkade som han skulle klara sig från straff, men råkade försäga sig och sa; ”Hur kunde du se mig då jag stod bakom en gran”. En månads fängelse blev det som straff.

Pappa hette Johan Mattias Granqvist (1879.09.27 – 1952.01.25). Arbetet bestod mestadels av skogsarbete i form av timmerhuggning och om vårarna timmerflottning. De fyra första av mina levnadsår bodde vi i farfars torp i Granåsen, då brukade min pappa även på somrarna odla mark åt bönderna. En av somrarna fick han i lön av en bonde en kalv, som blev vår första ko. Kalven fick namnet Välkommen, för det var den!

Mamma som hette Kristina arbetade hos bönderna med de tyngsta hemsysslorna, ex, vis klädtvätt. Det fanns naturligtvis inga maskiner, inte ens en tvättbräda, utan det var att gnugga kläderna mellan händerna och koka i en gryta, samt sedan klappa dem med ett ”klappträ” och sedan skölja. Vinter som sommar skedde tvätten utomhus. Under höstarna var det matbrödsbak som skulle räcka till våren, då det bakades igen. Det kunde åtgå flera veckor som mor gick från gård till gård och bakade. En krona om dagen var förtjänsten, oavsett vilket arbete det var frågan om. Hos en del fick mor även lite bröd , och ibland även mjöl.

En gång i månaden hade mor även jobbet att skura skolan. Golvet var trävitt, och istället för såpa måste hon använda sand. Istället för skurborste använde hon torrt granris och formade riset till en kvast. Med riset gned hon golvet med ena foten på riset för att få resultat.

Andra arbeten som gav lite inkomst var ullgarnsspinneri åt grannarna, samt tovade ulludder åt både barn och vuxna. Ludderna (ett slags skor) blev mycket hållbara och räckte oftast ett helt år i regn och rusk, köld och slitsamhet.

1916 sökte far ett krontorp 5 km norr om Granås. Pga. sjukdom (blodpropp) kunde han inte påbörja uppförandet av torpet det året. Pappa blev sjuk i fruktansvärd värk i ena benet och hög feber. Ingen visste då att han hade fått blodpropp att söka läkare var inte tänkbart på den tiden. En del av folket runt omkring sa att han ”låg i latan” ; nu liksom då finns det gott om oförstående och illvilligt avundsjuka människor, som alltför gärna vill tro sämre tankar om sina medmänniskor.

Det var höst och fruset då farfar kom hem. Farfar tog en yxa och en hink med sig till en myr, och kom hem med en groda. Han la grodan mot pappas onda ben, med grodans rygg direkt mot det onda stället. Värken slutade märkvärdigt snabbt, och pappa somnade och sov länge (han hade inte sovit för värken på flera nätter). Sedan den dagen hade pappa blodpropp flera gånger, och också bensår så småningom. Många gånger skulle han inte kunnat arbeta i skogen om han hade varit tvungen att gå, istället för att åka skidor.

Våren 1917 var pappa så pass frisk att han kunde börja byggandet av en liten stuga på Krontorpet. Ett år senare 1918 på våren flyttade vi dit, torpet fick namnet Österbäck. ( Idag är torpet rivet , men en minnestavla finns uppsatt på platsen för stugan).

Jag (då fem år gammal) fick följa mamma med de två kor, getter och får vi hade. Efter halva sträckan gjorde mamma upp eld , lade våt mossa på den så det blev rikligt med rök så kreaturen fick skydd mot mygg och knott. Medan djuren vilade i skydd av röken åt vi en bit mat och mamma och arbetade med strumpstickning. (händerna fick aldrig vila). Alla var så glada att få flytta till österbäck. Flyttningen skedde via gångstigen och allt bars dit till fots med bördorna på ryggen. Pappa hade inte fått stugan riktigt färdig, det var kök med öppenspis (murad av sten och lera), en liten sängkammare med en slaf på vardera sidan av dörren. Inget golv hade han hunnit med denna första sommar. Om aftonen högg han ris som vi barn bar till stugan och användes till att bäddas av till natten. Pappa, mamma och lillebror Adolf (1½ år) låg på ena sidan och vi andra barn låg på den andra slafen. Första måltiden vi fick i östanbäck var pannkaka gjord på ”pärflingor” (torkade potatisskal). Det var under tiden för första världskriget detta skedde, så det var särskilt besvärligt med basvaror. De matkuponger man fick var ofta för gamla, då postgången var dålig. 12 km till handelsboden i Svanabyn, en sträcka med bäckar och blöta myrar.

Under tiden för höbärgning ”slåttanna”, kom farfar en dag ner från Stenbitshöjden. Mor och Far var på en myr för att slå. Farfar hade med sig kött och ville ha en gryta. Han sa att han varit till Forsnäs och fått griskött. När han gått för att söka upp mor och far , var de äldre systrarna och tittade i grytan. De såg några hårstrån på köttet och förstod vilket kött det var frågan om……..! Farfar och en gubbe från Forsnäs hade skjutit en älg intill fäboden där farfar bodde. Under kvällen följde pappa med honom upp till fäboden och hjälpt honom hämta köttet, samt en blodhink som de sänkte ner i en vattenkälla så den ej förstördes. Köttet saltades ned, sedan satt mamma och pappa uppe om nätterna och torkade det i den öppna spisen. Det blev en familjehemlighet, väl bevarad tills nu då det får anses preskriberat. Maten var mer än välkommen , speciellt dessa första år med världskrig och nybygge.

Några onda käringar från ”Byn” skall ha yttrat att vi skulle svältas från torpet. Sommaren gick och vi trivdes alla på österbäck, men eftersom stugan och ladugården inte var vinterbonad måste vi flytta tillbaka till byn över vintern.

Våren 1919 flyttade vi till österbäck definitivt, och pappa började bygga de rätta husen. Allt virke skulle sågas för hand, bräder sågades till med en kransåg. Vi hjälpt honom att bära sand och cement till skorsten till den andra stugan, som inte blev färdig förrän 1928.

1927, när jag var fjorton år gammal, fick jag börja tjänstgöra som piga i en by som heter Hömyra. Min farfar bodde där och hade pratat med en man vid namn Jakob som behövde pighjälp. Jakob hade en piga som skadats av polio, så hon inte längre kunde utföra alla sysslor. Jakob var bror till den kvinna som farfar sällskapade med., och planerade att gifta sig med. Hon hette Stina och det var väl genom detta släktskap som överenskommelsen om mitt arbete kom till stånd.

Min mamma följde mig till Hömyra, en sträcka som tog större delen av dagen att vandra. Det var dåligt väder med mycket regn så rejält blöta vandrade vi fram genom skogen utan att möta någon. Vid Ässån var det ovanligt mycket vatten , och det var inte helt riskfritt att passera över spängerna. Jag minns att jag tänkte ”vad ska jag ta mig till om mamma faller i vattnet” strid ström som det var. Allt gick emellertid väl, och efter att vi druckit kaffe i byn Åkerbränna kom vi fram till Hömyra. (Båda byarna är nu obebodda, med undantag av sommargäster.) Byarna ligger inom Junsele kommun en bit inåt landet strax nedanför byn Hällaström efter riksväg 91.

Förutom arbetet hos Jakob (som var en bra och lycklig tjänst) blev jag tingad hos en granne vid namn Martin. En änkeman som inte var god att tas med. Hårdhänt med barnen, men behövde piga då modern avlidit under vintern 1927. Yngsta barnet, en flicka var dock bara ett år yngre än jag själv.

Det var vanligt att barnen redan från unga år, skulle vara med i grovarbetet. Martin hade sina pojkar med sig i skogsarbetet. En av dessa råkade hugga sig med en yxa i benet. Han gick hela dagen med sitt onda ben, trampande ned snön på den s.k. basvägen man höll på att förfärdiga. Han vågade inte tala om vad som hänt då han var rädd för sin fars reaktion (stryk var mycket vanligt och förekom naturligtvis även i denna familj.)

Lycklig är jag över att aldrig ha behövt uppleva ens en hårlugg från mina föräldrar. Väl hemkommen visade pojken sitt ben för mig och sa ”Se Julia” Han fick vara hemma en kort tid, och hade det inte varit för en farbror till barnen skulle fadern ha kört ut honom i skogen mycket tidigare.

Det var en hel del ”oknytt” på Hömyra. Jakob fick inte sova ifred i sin sovkammare sängen skakade och först när han lade sig i ladugården fick han ro att sova. Många har berättat om syner, döda som gått igen, märkliga människor som plötsligt försvinner.

På Hömyra fanns det relativt mycket folk. Man hade skola och från Gulsele hade Jakob filial till en affär. Skogsbolagen hade hyst in sina arbetslag i en bryggstuga i byn.

Jag skulle komma tillbaka till Hömyra, men först fick jag arbeta i Svanabyn hos en man vid namn Petta. Det var en olycksalig tid . Jag upplevde tiden besvärlig då mannen var i överkant sparsam. Han i egenskap av husfar skulle ha de bästa bitarna medan barnen och den astmasjuka modern fick nöja sig med betydligt mindre mat. Blåbärssoppan var så urvattnad att den knappt hade färg. Barnen fick en potatis, och uppmanades att lägga sig medan de var mätta. Ett vanligt straff för någon (ofta obetydlig) förseelse var att gå till sängs utan mat (det lilla som erbjöds).

Ett år senare återvände jag till Hömyra 16 år gammal, då Martin via min farfar ”gullbett” mig att komma. För barnens skull accepterade jag mycket motvilligt.

Här slutar Julias berättelse tyvärr, vi skulle så gärna velat höra mera om vardagen då i början på 1900 talet.

Tack Lage för att vi fått tagit del av detta!

Marianne och Gittan

Stående: Adolf, Julia, Astrid, Evy, Beda och Linnea

pojken Göte och sittande Mattias och Kristina

2:a huset som Julias far byggde i Österbäck i början av 30 talet.

På bilden syns enligt Lage

Morfar och Mormor

fyra barn ett barnbarn

Astrid, Evy, Linnea och Göte

Mormor Kristinas begravning 1956

"Lage Grankvist har skänkt bilderna"