tidslinje.se

Hem Om oss Några livsöden Vår forskning Uppdrag/Erbjudande Kontakt Galleri Länkar Gästbok Tjocka släkten

Levnadsöden från förr

Sveriges historia speglad i våra anor.

Häxprocessen

Ingen släkt undkom trolldom och häxprocess, även vår släkt drabbades.

Läs om Olle Ingelsson 11 år i Backe och rättegången som följde.

Häxprocessen

Alldenstund att Gästgivarens Ingels son i Backe, Olle benämnd, vid pass 11 års gammal, skall hava fört sig samt sin moder och syskon såväl som flera andra uti uppenbart rykte för trollkonst, varom rannsakades och befanns som följer, nämligen:

Karin Olofsdotter ifrån Öhn och Fjällsjö socken, Capellanen Herr Eric Eliae tjänstepiga i Helgums socken boendes, där pojken Olof Ingelsson var till att lära läsa, vittnade att han haver kommit i träta med en annan piga, Karin Pehrsdotter i Helgums byn och hotat det han skulle med sin konst göra hennes hand krokig, och sagt Sara i Näset över åsen i Fjällsjö socken skall hava sig sådant lärt. Eljest ock vittnade bemälte Karin, att pojken skall hava bekänt för Herr Eric sig kunna trollkonster och ridit till Blåkulla, då skall Herr Eric sagt åt honom: låt se din konst, rid åstad. Svarade han: i morgon vill jag göra det. Om morgonen näst efter, som var Söndagen, sade åter Herr Eric: rid nu åstad. så begynte pojken gråta, och då risade Herr Eric honom för sitt tal.

Pojken Olof Ingelsson förehades, vilken bekände /vid pass 3 år sedan, då han var hos Christoffer Persson i Näset att lära läsa/ först sig om sommaren hava följt Christoffers tjänstepiga, Sara Pehrsdotter, till Blåkulla, sedan sade han samma resa voro om våren, när boskapen begynte gå ute, såred han på en vit get som Christoffer i Näset tillhörde, och icke kunde veta vad Sara red uppå, och icke heller huru länge de varit borta. Men förrän de åstad redo, sade han, att Sara kom och uppväckte honom om en torsdagsnatt och bad honom följa sig, han uppstod i mörkret och följde henne efter. Sedan de hemkommo klädde han av sig och lade sig igen. Andra gången han till Blåkulla var, följde han ock Sara, som kom till honom om natten hos Stor Pehr i Näset, honom uppväckte och med sig hade: då red han på bemälte Pehrs [ana] grå get och Sara på hans bruna häst. De redo åstad och kommo igen medan folket sovo. Eljest sade pojken där i Blåkulla voro en gård och de voro in uti en stuga där vackert tillstod. Stugan var klädd med väggbonader, och folket sutto till bords, kvinnfolken på bänkar och manfolken på sätet, varest bemälte Sara så väl som andra flera till bords sutto och drack utur en silverkanna. Han säger ock det husbonden, som satt i högsätet, var något gammal och hade grå jacka på sig, och de som gingo på golvet att iskänka hade svarta kläder. Sade sig där intet fått något till bästa, varest han säger ock där sett sin moder, hustru Karin , och syster Brita [ana], Johan Persson i Ovanmo och hans hustru samt Eric Ingelsson i Krånge och andra flera som alla till bords sutto. Säger ock pojken, att geten blev brun och lika stor som hästen som Sara red uppå, vägen var slät för dem efter som de icke följde någon jord. Tillförende haver pojken alltid sagt, som berättades, att Christoffer Persson skulle äga hästen som Sara red uppå, och icke Stor Per som han nu bekände.

Sara Persdotter i Näset över Åsen säger hårt nej, sig aldrig hava talat med pojken Olof Ingelsson om någon trollkonst, mycket mindre varit i följskap med honom till Blåkulla, icke heller kunna med sådant umgå.

Gästgivarens, Johan Perssons , i Ovanmo och Ramsele socken, hustru Elisabet [ana], kallades för Rätten, vilken ock hårt nekar till någon trollkonst kunna, beropade sig på alla de henne kände och varit i ungänge med, att de skola göra henne fri, framlade ock sin Kyrkoherdes vittnesbörd, som hedrar och giver henne ett gott och ärligt namn. Pojken sade omsider sig aldrig sett hustru Elisabet förrän nyligen hemma hos sin fader, dit hennes man och hon voro i sin sons bröllop, som fick pojkens syster Brita till hustru, nekar ock förr icke sett hustru i Blåkulla, utan hennes man, Johan Persson i Ovanmo, som nu ej är tillstädes utan ligger hemma illa sjuker, om vilken betygandes en förståndig och redlig man vara.

Eric Ingelsson i Krånge föreställdes, som ock på det högsta nekar sig varit till Blåkulla, beropade sig på alla människor som honom känna, att de skola göra honom därför fri. Pojken säger ändå sig sett honom där. Säger ock om sig själv, att fanen ville hava honom till tjänst hos sig.

Pojkens moder, hustru Karin, och syster hustru Brita, förehades, som ock hårt neka sig varit till Blåkulla, därhos säga huru möjligt skulle det vara sett dem där, han var då fast 7 år gammal då han sattes över Åsen att lära läsa; tillförende haver pojken sagt sin moder i Blåkulla sett med sina små syskon, själv sjunde, men nu säger icke flera sett än modern och den ena systern.

Uti enslighet examinerades pojken Olle, vem honom skall hava informerat med sådant framhärda och grovt tal utan skäl och nesked föra: svarade han sig sagt sant och intet kunna annorlunda bekänna än det han bekänt haver.

Saken sköts till Nämnden, som bäst känner förestående beryktade personer i umgänge och leverne, vilka sammantalade och sin mening kungjorde, att Peder Ericsson i Näset och Christoffer Persson, hans granne som Sara är hos, hava haft stor träta sig emellan, som i nästgående punkt finnes, vilken Peder haver misstankar på Sara för den stora olycka, som han haver haft på bohaget i några år, däremot Christoffer god lycka, föregives att om Midsommarnätterna haver hon, Sara, aldrig i fäbodarna legat och sovit som de andra pigorna, men Peders boskap samma nätter stått och skulvit, blodet gått igenom deras båda nosar, munnar och djuver på boskapen.

Till allt detta nekar Sara för. De flesta fäpigorna som i bodarna varit när detta är skett, voro nu icke tillstädes. Remitterades därför sådant till vidare rannsakning och sakens lagliga utförande. Men vad pojken Olle vidkommer, som är en övermaga och gjort många förändringar i sin bekännelser, den ena emot den andra, som på mångahanda sätt är befunnit, varför kunde Nämnden icke fälla pojken, Olof Ingelssons, moder och syskon, samt Johan Persson i Ovanmo och hans hustru Elisabet till saken, utan efter lagar och domarregler, dem uti detta mål på sin edsplikt frikänna, och således uti all underdånig ödmjukhet remittera detta till den höglovliga Kungl. Hovrätten, såsom och vad plikt Olof Ingelsson undergå skall. Eric Ingelsson i Krånge, belangade, som ock i rika mått är beryktad av sin granne Jon Olofsson, nu ej deras vittnen och skäl tillstädes äro, uppsköts ock om sådant till sakens vidare rannsakning och lagliga utförande.

Källa: Domstolsavskrifter

Häxprocess (2)

1664-01-21

Rannsakades angående trolldom, som angivits vara utövad av pigan Sara Persdotter, vid pass 60 år gammal och i tjänst hos Christoffer Persson i Näset, samt gossen Olof Ingelsson, 11 år gammal, som tvenne resor sade sig varit i Blåkulla.

Saken hade angivits av Peder Ericsson i Näset, och härom rannsakades vid Tinget den 26/6 1662. Vid föregående rannsakning i Resele, hade två gamla män vittnat, att de ej hört något trolldomsrykte om Sara, men väl hennes moder och mormoder. Då något nytt ej framkom, ville Rätten varken fria eller fälla, varför resolverades, att allt skulle ställas under Guds dom.

Anbelangandes en angivelse emot Eric Ingelsson i Krånge, uppsköts denna sak till nästkommande Ting, så att vittnen kunde höras.

HÄXPROCESSER

av Per-Erik Melander

År 1704 avkunnades den sista dödsdomen för trolldom i Sverige. Det var en åttioårig kvinna från Eskilstuna som anklagades för att hon "medelst trolldom och förgörning skadat Nils Jonsson till sin hörsel, syn och mun". Vänstra halvan av ansiktet hade plötsligt blivit snett, vatten hade flutit ur örat och han hade förlorat hörseln och synen och kunde inte längre tala. Munnen var så sned att han, "när han skulle spotta, spottade bakom sig." Han skickade efter en "klok gumma", Anna Eriksdotter, som lovade honom att han skulle bli bättre under natten. Och mycket riktigt, en klar förbättring inträdde och synen och talförmågan återvände. Vid ett efterföljande förhör erkände Anna att hon, förutom att ha gjort Nils frisk (delvis), även åsamkat honom hans lidanden. Och detta berodde på att han en gång vägrat ge henne tobak. Hon erkände att hon stod i maskopi med djävulen och att hon hade gjort det ända sedan sin ungdom. Men nu var hon gammal och hade kommit på bättre tankar och ville få syndernas förlåtelse.

Häradsrätten dömde gumman till döden. Hovrätten ville dock att hon skulle benådas på grund av sin höga ålder och på grund av att hon var sinnesslö; hon var full av "galna inbillningar". De hänsköt ärendet till Kungl. Maj:t som, trots hovrättens invändningar, lät dödsstraffet gå i verkställighet.

Så kunde det gå till i Sverige för ungefär trehundra år sedan. Detta var dock sista gången som någon avrättades på grund av trolldom i vårt land och 1779 tog dödsstraffet för trolldom bort ur lagboken. Hundra år tidigare, under en tioårsperiod på 1660- och 1670-talen, hade i Sverige härjat ett trolldomsraseri av sällan skådad art, riktiga häxprocesser, som kostade omkring 300 oskyldiga människor livet. Det var en formlig epedemi som drog fram över landet med början i Älvdalen i Dalarna och som sedan spred sig norrut, till Lappland, och söderut till bland annat Stockholm.

Hur var det möjligt att människor, lärda som olärda, kunde på fullaste allvar tro att människor kunde ingå förbund med djävulen och från honom få makt att utöva trolldom? Hur kunde människor bli som besatta av dessa fantasier och påstå att de farit till Blåkulla och firat häxsabbat? Hur var det möjligt att även de som utpekades som häxor trodde på det de anklagades för?

Jag skall försöka analysera orsakerna bakom dessa fantasier, titta på människornas sätt att tänka på den tiden, deras föreställningsvärld och på så viss försöka få svar på dessa frågor. Jag kommer att titta speciellt på de häxprocesser som ägde rum i Älvdalen i Övre Dalarna med början år 1668, de första riktigt omfattande häxprocesserna i Sverige. Omfattningen, spridningen och hur myndigheterna reagerade på det hela. Jag använder uteslutande litterära källor och gör jämförelser. Genom detta hoppas jag få svar på frågorna om orsakerna till häxprocesserna och samtidigt få en inblick i den tidens människors föreställningsvärld.