Levnadsbeskrivning

Född 1555 i Orrnäs, Fjällsjö.
Fysisk beskrivning: . "Några bönder i Fjällsjö socken - de voro Per Olofsson och Nils Eriksson, båda i Ön, och Knut Eriksson, Kristoffer Nilsson och Påvel Segersson i Storgränden - hade år 1604 tillsammans med en jämtebegått ett mord, ity att de dödat en lapp vid namn Michil Larsson. Året därpå den 12 okt. hade rannsakningen hållits i Sollefteå, och ett brev hade utfärdats därom. Detta ha vi däremot icke kunnatigenfinna, varför vår kännedom om målet är ganska ofullständig. Om den mördade veta vi emellertid så mycket, att han i livstiden varit "en stor skalk" samt gjort mången skattebonde i Fjällsjö ochannorstädes stor orätt ock åverkan på deras vonor och annat, vilket ock varit allom kunnigt och veterligt. Han hade, kort sagt, gjort mycket intrång på på böndernas jaktmarker, och sådant tålde manpå den tiden mindre än i våra dagar, emedan jakten då bedrevs icke som ett nöje utan som ett viktigt näringsfång.

Bönderna hade gjort vad de kunnat för att bli honom kvitt. De hade fört honom fängslig ifrån Ångermanland till Umeå socken i Västerbotten och där lämnat honom till befallningsmannen Mester Didrik ochdet i förhoppningen, att lappen där skulle bliva bestraffad för sådan sin överdådighet. Men den förhoppningen hade ej gått i fullbordan. Så fort lappen kom till Didrik, fick han av denne ett gottpass och fridsbrev tillbaka igen. Detta begagnade sig lappen också av. Han kom nämligen tillbaka till Ångermanland, samt var då i sin överdådighet sju resor värre än förut. Det var då, som "de armabönderna togo sig det oråd före, att de förgjorde honom". Huruledes det gick till, är oss emellertid alldeles obekant.

På tinget i Sollefteå år 1605 kom detta mord före, varvid mördarna undgingo livsstraff. Denna dom synes sedan ha blivit överklagad för någon högre myndighet, kanske för överlagmannen eller ocksåsjälva kungen. Mördarna sägas ock senare hava "annorlunde bekänt", än de först gjorde.

Ett nytt förhör hölls nu i Sollefteå den 16 december 1605. Tingets stora betydelse framgår av att nämnden utgjordes av 24 personer, 12 uthäradsmän, däribland sju borgare från Härnösand, och 12inhäradsmän, av vilka de närmast Fjällsjö boende voro Anders i Ramneå och Jon Höksson i Lidgatu. Nordlander fortsätter vidare:

"När rätten hade satt sig, upplästes först den rannsakning, som den 12 oktober s.å. hade hållits därsammanstädes "om lappemörderne i Ångermanland", vilke rannsakning, såsom det heter, blev i allasina punkter sannfärdig befunnen och bevisad. Och där voro ocke annorlunda skrivet, heter det vidare, än som mörderne vid det förra tillfället bekänt och även nu för denna domstol bekände. Och dennadubbla bekännelse var av sådant innehåll, att de icke heller denna gång blevo från livet dömde. 'Men att de sedan annorlunda bekänt hava', heter det, 'är deras egen skuld och icke någon annans, efterde, som i någon nöd komne äro, pläga intet gärna med första tilltalet sanningen bekänna. Det Gud bättre!'

På grund härav dömdes nu alle ärlige män, som hade varit över denna förra rannsakning, fria för all misshandel och för den misstanken, att de med något skulle sett igenom fingrarna eller fördolt vadsom för den blivit uppenbart, antingen för lön eller bön, mutor eller gåvor, såvitt de nu dömande hade förstått och förnummit, detta 'så sant oss Gud hjälpe till liv och själ'. Beträffande den förradomen om samma ogärningsmän och mördare yttra de nu dömade vidare, att den redan förut skickats till konumgen och att de alla ville enhälligen efter Sveriges rikes lags lydelse bestå och försvaradensamma samt icke från vika. Tills vidare stadsfästelse hade de gjort tre män av deras krets, nämligen Mårten Olofsson i Härnösand, Aron Eriksson i Hälsingsta och Olov Simansson i Kiäll, fulmyndiga,att begiva sig till deras nådige herre och utkorade konung till att samma rannsakan och dom ytterligare berätta och tillkännagiva, om så behövdes. Ehuru de här omtalade dråparna voro (av annanmyndiget) från livet dömda, bedja de skrivande eller tigga, såsom de säga, att så i sanning var, satte de alla de dömande sina sigill eller bomärken under brevet; de förra äro till antalet 8, desenare 18. På baksidan av brevet står antecknat: 'Domen om the Lappemördare i Ångermanland"."

Tydligen hade Fjällsjö-, eller om man skall skriva Bodumsbönderna, ansett sig i sin fulla rätt att slå ihjäl lappen, när de inte kunde få hjälp från myndigheterna. Någon liknande uppfattning hade väläven de båda domsrätterna eftersom mördarna inte dömdes från livet. Det verkar dock som om rätten inte var så säker, eftersom man vidtog en så pass ovanlig åtgärd som att skicka tre man med domentill Stockholm för att närmare förklara den. Men som Nordlander fortsätter sin berättelse, man såg på saken på ett helt annat sätt nere i Stockholm, och det kom att följa en bister tid, inte förmördarna, men för deras domare.

Det senare tinget hade hållits den 16 december 1605, och redan den 15 januari utfärdades ett kungabrev, som enligt Nordlander "säkerligen kom en och annan mottagare att blekna". Kungen var intebelåten med att "en hop som begått stora och grova missgärningar inte blivit straffade därför". Lagföraren, d.v.s. domaren, Samson Evertsson, och en del andra av dem som fällt domen skulle därförhämtas och väl förvarade föras till Distingsmarknaden i Uppsala i början av februari.

Hur det gick för dem har Nordlander icke kunnat uppspåra, men från Uppsala fördes de, fortfarande fängslade, till Örebro, där kungen för tillfället vistades. hur kungen såg på målet visas av enskrivelse från konuNgen, där det heter att en lapp mördats av fyra bönder. Sedan hade "en hop Härnösandborgare och några bönder" förmått Samson Evertsson att fria mördarna.

3) Hur gick det för mördarna?


Som kungen såg det, var det alltså domaren som var den egentlige boven i dramat. I varje fall synes Samson Evertsson blivit avsatt från sitt ämbete, fastän han kanske slapp annat straff. En nutidaFjällsjöbo är kanske mer intresserad av hur det gíck för mördarna än för deras domare. Funnos de i Fjällsjö, och hur gick det för dem, när deras domare blevo så hårdhänt behandlade?

Låt oss försöka se Efter hur man hade det i Fjällsjö på "lappemördarnas" tid i början av 1600-talet. Mycket finns det inte kvar till våra dagar, men några upplysningar kan man alltid få av de gamlaskattehandlingarna i kammararkivet.

Början av 1600-talet var säkert en svår tid här uppe. Sedan 1530-talet, då de första mantalslängderna lades upp, hade befolkningnen minskat. Jordbruket gav säkerligen ofta dålig avkastning, och någonnämnvärd boskapsstam fanns ännu inte, det blev först på 1700-talet som boskapsskötseln blev huvudnäring. En stor del av sin bärgning fick man ännu av jakt och fiske, och det var kanske då inteunderligt att man ansåg sig ha rättigheter att slå ihjäl en utifrån kommande konkurrent om avkastningen från utmarkerna, som kanske utom obehörigt intrång på böndernas ägor, även sysslat medvittjande av deras fällor och jaktgropar.

Bönderna ha angetts bo i Ön och i Storgränden. Öns by är lätt att identifiera, men som också Nordlander anmärker, har det aldrig i Fjällsjö funnits någon by med namnet Storgränden.

Med gränd menas numera en smal stadsgata, men ordet har också haft en annan betydelse, som man ännu någon gång kan få höra användas, en klunga närliggande gårdar eller byar. Ordet gränd är utvecklatur betydelsen grannelag, och i den meningen är ordet använt här.

Storgränden visar sig syfta på den största byn i dåvarande Fjällsjö, Orrnäs. I tiondelängden för 1603 återfinna vi "lappemördarna" Per Olofsson [ana] och Nils Eriksson i Ön, samt Knut Eriksson ochPåvel Segersson i Orrnäs, däremot ingen Kristoffer Nilsson. I längden för erlagda mantalspenningar 1605, året efter mordet, och ännu så sent som i hjonelagslängden för år 1609 finnas fortfarande PerOlofsson [ana], Påvel Segersson och Knut Eriksson kvar. Man kan alltså ganska säkert säga, att hur det än gick för domarna i målet, så fingo förövarna av dådet inte alltför kännbara straff, och fingoi varje fall behålla livet.

Källa: forssen-alonso.com